Landet och folket
Kurdistan, ”kurdernas land”, är en bergig region där Zagros- och Taurusbergen möts, kring Tigris och Eufrats övre lopp och de stora sjöarna Van och Urmia. I dag är det delat mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien; kurderna kallar delarna Bakur (norr), Rojhelat (öster), Bashur (söder) och Rojava (väster).[2]
Bergen har i århundraden skyddat de kurdiska samhällena och deras språk, och de förklarar mycket av den kurdiska historien: herdestammar som flyttade mellan sommar- och vinterbeten, starka lokala hövdingar och imperier som styrde slätterna men sällan höglandet.[1]
Forntida rötter
Kurdernas ursprung är omdiskuterat. Den grekiske historikern Xenofon beskriver karduchierna, ett bergsfolk som stred mot hans armé år 401 f.Kr., och många forskare förknippar kurderna med de iranska folk som bosatte sig i Zagros under första årtusendet f.Kr., bland dem mederna. Moderna historiker behandlar dessa kopplingar med försiktighet: den kurdiska identiteten formades under många århundraden ur regionens många folk.[2]
De islamiska århundradena
Från 600-talet antog de flesta kurder islam, främst den sunnitiska shafiitiska rättsskolan, medan andra behöll äldre trosriktningar som yazidism och yarsan (Ahl-e Haqq). Kurdiska dynastier styrde delar av regionen från 900-talet till 1100-talet, bland dem shaddadiderna i Kaukasus och marwaniderna i Diyarbakir. Den mest berömde medeltida kurden, Saladin, grundade den ayyubidiska dynastin på 1100-talet.[2]
Mellan imperier: de kurdiska emiraten
Efter slaget vid Chaldiran 1514 blev Kurdistan gränsen mellan Osmanska riket och safavidernas Persien, en linje som bekräftades i Zuhabfördraget 1639. Båda imperierna styrde genom kurdiska furstar, och halvt självständiga emirat blomstrade: Ardalan, Baban, Soran, Botan, Bitlis, Hakkari och mukrierna i Mukriyan.[2][7]
Det var tiden för kurdernas första historieverk, Sharafnama av Sharaf Khan Bidlisi (1597), och för nationaleposet Mem û Zîn av Ahmad Khani (1692).[4] Under 1800-talet avskaffade den osmanska staten och qajarerna emiraten ett efter ett, och stamhövdingar och religiösa shejker tog deras plats som det kurdiska samhällets ledare.[1][3]
Stam, agha och shejk
Martin van Bruinessens klassiska studie beskriver det traditionella kurdiska samhällets tre pelare: stammen (eşîret), dess hövding aghan, och sufishejken vars religiösa auktoritet kunde förena många stammar.[1] Stammarna sträckte sig från små släktgrupper till stora federationer som Shikak, Harki och Mangur, och många kombinerade jordbruk med säsongsbunden boskapsskötsel.
Simkos eget liv visar denna värld: en stamfederation i imperiernas utkant, allianser som beseglades genom äktenskap och lojalitet, och band till shejkerna av Nehri, vars sonson Seyid Taha var hans allierade och svåger.[1][3]
Fördrag, stater och rörelser
Sheikh Ubeydullah av Nehris uppror 1880 var ett av de första som talade om en kurdisk nation.[3] Efter första världskriget förutsåg Sèvresfördraget (1920) ett möjligt kurdiskt självstyre, men Lausannefördraget (1923) delade Kurdistan mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Under 1920- och 1930-talen bröt uppror ut över hela Kurdistan, bland dem Simkos i Iran, sheikh Mahmud Barzanjis i Irak och sheikh Saids i Turkiet.[2][3]
År 1946 blev den kortlivade Republiken Kurdistan i Mahabad, under Qazi Muhammad, en bestående symbol för kurder överallt. De följande decennierna förde med sig långa konflikter, massfördrivningar och, i Irak, Anfalkampanjen på 1980-talet. Sedan 1990-talet har Kurdistanregionen i Irak självstyre, erkänt i Iraks konstitution från 2005.[2]
Irans kurder
Kurderna i Iran bor i provinserna Västazarbaijan, Kurdistan, Kermanshah och Ilam samt i delar av Hamadan och Lorestan, med ett gammalt kurmanjitalande samhälle i Khorasan.[6] Den iranska statens svaghet under första världskriget gjorde det möjligt för Simko att utsträcka sitt välde väster om Urmiasjön 1918–1922; därefter följde Republiken Kurdistan 1946.[6][5]
Kurderna i dag
I dag är kurder lärare, bönder, forskare och konstnärer, i Mellanösterns städer och över hela Europa, särskilt i Tyskland, Sverige och Storbritannien. Kurdiska studier är ett levande fält med centrum som Zakho Center for Kurdish Studies, vars konferenser undersöker de kurdiska stammarnas sociala historia under osmansk och iransk tid.[7]
Källor och vidare läsning
- Martin van Bruinessen, <i>Agha, Shaikh and State: The Social and Political Structures of Kurdistan</i>, Zed Books, 1992.
- David McDowall, <i>A Modern History of the Kurds</i>, I.B. Tauris, 3rd ed., 2004.
- Wadie Jwaideh, <i>The Kurdish National Movement: Its Origins and Development</i>, Syracuse University Press, 2006.
- Sharaf Khan Bidlisi, <i>Sharafnama</i> (1597), the first history of the Kurds, written in Persian.
- Farideh Koohi-Kamali, <i>The Political Development of the Kurds in Iran</i>, Palgrave Macmillan, 2003.
- "Iranian Kurdistan." <i>Wikipedia</i>. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Iranian_Kurdistan">en.wikipedia.org/wiki/Iranian_Kurdistan</a>
- Zakho Center for Kurdish Studies, University of Zakho: conference programme on the social history of Kurdish tribes in the Ottoman–Iranian era (1514–1914). <a href="https://zcks.uoz.edu.krd/">zcks.uoz.edu.krd</a>
