Ursprung och familj
Ismail Agha Shikak föddes 1887 i Övre Chehriq i Salmasområdet väster om Urmiasjön. Hans far var Mohammad Agha, och familjen ledde Abdui-grenen av Shikak, en av de största kurdiska stamfederationerna i nordvästra Iran. Familjens säte var fästningen Chehriq.[1][6] Hans farfars far, även han Ismail Agha, var Abdui-grenens förste kände ledare och dog 1816; hans grav ligger vid floden Nazlu.[2]
Shikak kontrollerade områdena Somay, Bradost, Qotur och Chehriq, i bergen på båda sidor om gränsen mellan Qajarstaten och Osmanska riket. Fram till början av 1900-talet betydde gränsen lite för de kurdiska stammarna, av vilka många hade betesmarker på båda sidor.[3] ”Simko” är smeknamnsformen av Ismail; persiska historiker skrev ”Simitqu”, och kurder kallar honom Simkoyê Şikak eller سمکۆی شکاک.[6]
En ung ledare, 1905–1914
År 1905 bjöds hans äldre bror Jafar Agha, då stammens ledare, till Tabriz under en ed om säkerhet och mördades där på order av Qajar-tjänstemän. Simko, fortfarande ung, blev Shikaks ledare.[1] Hans far reste senare till Istanbul och dog i fängelse där.[1] Från 1906 byggde Simko upp sitt inflytande i Qotur, Maku, Khoy och Salmas.[5]
Under den konstitutionella revolutionen skickade han ryttare till stöd för guvernören i Maku och belönades med posten som biträdande guvernör i Qotur.[1][6] I september 1912, när osmanska soldater grep de kurdiska ledarna Abdurrezzak Bedirkhan och Seyid Taha på väg hem från Tiflis, angrep Simko vid gränsen och befriade dem.[5]
År 1913 hjälpte han, tillsammans med Abdurrezzak Bedirkhan och med ryskt stöd, till att öppna en kurdisk skola där lärare från Kaukasus undervisade omkring 30 barn på kurdiska och ryska. Kurdiska källor placerar den i Khoy, andra i Maku.[5][1] När de två männen blev oense 1914 menade Simko att skolan var mer till nytta för kurderna än att döda några osmanska soldater.[1]
Första världskriget, 1914–1918
Kriget gjorde Urmiaregionen till ett slagfält mellan osmanska och ryska arméer. När osmanska styrkor intog Urmia och Tabriz i december 1914 ställde sig Simko på deras sida. I slutet av 1914 blev han skjuten nära Julfa, och ryssarna förvisade honom till Tiflis; de släppte honom 1916 och lät honom återvända till Qotur.[1][5]
Dessa år förde med sig stort lidande för alla samhällen i regionen. Assyrier som fördrivits från Hakkari kom till Urmia och Salmas under ledning av sin patriark Mar Shimun XIX Benyamin, och efter att den ryska armén dragit sig tillbaka 1917 tävlade kurdiska och assyriska styrkor om kontrollen.[6] Historiker konstaterar att Simkos män tillsammans med osmanska styrkor deltog i dödandet av armeniska och assyriska bybor i Haftevan i februari 1915.[1]
I mars 1918 tog Simko emot Mar Shimun i Kohneshahr nära Salmas för samtal om en allians. Patriarken och de flesta i hans följe dödades. Simko sade senare att Mar Shimun planerat en assyrisk stat i Kurdistan med ryskt stöd.[5][6] Mordet utlöste en spiral av hämndaktioner mot kurdiska och muslimska byar och därefter mot assyrier och armenier; även det judiska samhället i Kohneshahr drabbades hårt.[6][4]
Ett svårt kapitel
Institutet döljer inte våldet under denna period. Kristna, muslimer, judar, kurder, assyrier, armenier och azerer miste liv under kriget och åren därefter. Vårt mål är en ärlig historia som alla regionens samhällen kan läsa.
Upproret, 1918–1922
Med Qajarstaten försvagad av krig och svält bildade Simko en allians av kurdiska stammar och inledde ett uppror som ofta beskrivs som det första stora försöket att skapa en kurdisk stat i Iran.[11] I ett brev från omkring 1919 skrev han att många små nationer i världen har egna stater.[5]
År 1919 exploderade en bomb gömd i en gåva från Tabriz guvernör Mokarram ol-Molk i Chehriq. Simko överlevde, men hans bror Ali Agha och andra dödades.[1][5] Samma år deltog han i ett möte med kurdiska ledare som diskuterade en självständig kurdisk enhet och sökte tillsammans med Seyid Taha brittiskt stöd, utan att få något tydligt svar.[6]
Den 17 juli 1920 intog hans befälhavare Omar Khan Shikak hamnen Golmankhaneh och strategiska punkter runt Urmia.[5] Simko utsåg guvernörer, bland dem Teymur Agha Shikak i Urmia, och utsträckte sitt välde över Urmia- och Salmasslätterna och delar av Khoy.[6] I oktober 1921 intog hans styrkor Mahabad (då Sauj Bulagh), dödade eller tillfångatog hundratals regeringssoldater, och han gjorde staden till ett av sina maktcentra.[1][5]
I slutet av 1921 marscherade en stor regeringsstyrka under Amir Arshad, tillsammans med gendarmeriet under svenska officerare, mot honom. Omar Khans män besegrade den och Amir Arshad dödades. Kurdiska källor daterar striden till Shekriyaz i december 1921, medan andra beskriver en strid med Amir Arshad nära Tasuj i oktober.[5][1] När hans inflytande var som störst nådde det Baneh, Sardasht och Saqqez.[6]
I juli 1922 gav Simko ut tidningen Kurd i Urmia, på kurdiska och persiska, och undertecknade som ”förkämpe för Kurdistans självständighet”.[5][1]
Var upproret ägde rum
Kartan visar området väster och söder om Urmiasjön, med det ungefärliga området för Simkos inflytande när det var som störst 1921–1922 och viktiga platser i hans liv.
Hur Simko styrde
Simkos välde var ännu ingen stat med fasta institutioner. Det vilade på hans personliga auktoritet, på allianser med stammar som Harki, Mamesh, Mangur och Dehbokri, och på en armé som växte och krympte med framgångarna i strid.[6]
Ändå hade det drag av kurdiskt styre. Kurdiska användes i delar av förvaltningen, tidningen Kurd gavs ut på kurdiska och persiska, och vissa studier tillskriver honom stöd till kurdiskspråkiga skolor.[6][7] Det han tog in kallade hans anhängare skatt, medan många invånare och iranska källor kallade det plundring, och räderna drabbade även kurdiska städer.[6]
Nederlag och exil, 1922–1926
Den nye ledaren i Teheran, Reza Khan, byggde upp armén på nytt och vände den mot Irans stamhövdingar. Sommaren 1922 angrep en stor styrka, uppgiven till 10 000–15 000 soldater under general Jahanbani, hans fäste i Chehriq. Kurdiska källor daterar anfallet till den 27 juli 1922. Simko drog sig tillbaka mot den turkiska gränsen, många av hans allierade övergav honom och Mahabad återtogs i augusti.[1][5][6]
I oktober 1922 angrep turkiska styrkor Shemane: hans hustru Jawaher dödades och hans sexårige son Khosrow tillfångatogs. Den 6 november 1922 träffade han nära Erbil brittiska tjänstemän under C. J. Edmonds, som inte gav honom några löften.[5] Den 8 januari 1923 tog sheikh Mahmud Barzanji emot honom i Sulaymaniyah med militärparad och salut, men de två ledarna kom inte överens och Simko lämnade staden den 23 mars.[5][1]
Efter Lausannefördraget i juli 1923 kunde han inte längre stanna i Turkiet och slog sig ned på berget Dalamper, där Iran, Irak och Turkiet möts.[5] År 1924 benådade Reza Khan honom och han återvände till Hosneh i Somayområdet i Urmia.[5][8]
De sista åren och döden, 1926–1930
År 1926 återtog Simko ledarskapet över Shikak och angrep, i allians med stammarna Harki och Begzadeh, Salmas med omkring 1 500 man. Splittring mellan hans allierade fick försöket att misslyckas; regeringstrupper från Urmia, Sharafkhaneh och Khoy förföljde honom och han tog sig över till Irak.[5][8] År 1928 slöt han en ny överenskommelse med turkarna och bosatte sig i Gever i norra Kurdistan.[5]
År 1930 bjöd överste Sadeq Khan Nowruzi, via Teymur Agha Shikak, in honom till Oshnavieh (Shno) för att träffa general Hasan Moqaddam, med erbjudande om en officiell post. Simko tackade ja och dödades i ett planerat bakhåll, samma öde som hans bror mött tjugofem år tidigare.[5][6]
Hans dödsdatum
Källorna skiljer sig åt: de anger 21 juni, 18 juli och 30 juli 1930. Institutet jämför familjens uppgifter, iranska arkiv och tidens press för att fastställa datumet.<a href="#ref-1">[1]</a><a href="#ref-5">[5]</a>
Hur historiker ser på Simko
Simko är fortfarande en av de mest omstridda gestalterna i modern kurdisk historia. Forskare intar i allmänhet tre synsätt, och institutet redovisar alla.
En nationell ledare
Många kurdiska författare ser honom som en av grundarna av den kurdiska nationella rörelsen i Iran. Kamal Soleimani menar att han var en kurdisk nationalist som gjorde kurdiska till sitt områdes språk och uppmuntrade skolor och press.<a href="#ref-7">[7]</a>
En stamhövding mellan imperier
Martin van Bruinessen och Richard Tapper ser hans bana som ett exempel på de kurdiska stammarnas relationer till omgivande stater, där nationella och personliga mål blandades.<a href="#ref-3">[3]</a><a href="#ref-9">[9]</a> Mehrdad Kia betonar hans motstånd mot centralstaten.<a href="#ref-10">[10]</a>
En kritisk syn
Den officiella iranska historieskrivningen beskrev honom länge som en bandit, och det assyriska minnet kretsar kring mordet på Mar Shimun. Andra historiker betonar våldet mot assyriska, armeniska, azeriska, judiska och kurdiska byar.<a href="#ref-6">[6]</a><a href="#ref-4">[4]</a>
Arvet
Reza Shah trodde att Simkos död gjorde slut på det kurdiska motståndet i Iran. Elva år senare föll hans eget välde, och 1946 deltog veteraner från Simkos rörelse, bland dem Omar Khan Shikak, i Republiken Kurdistan i Mahabad under Qazi Muhammad.[5][1]
I dag lever Simkos namn vidare i kurdernas sånger, böcker och minne i Iran, Irak, Turkiet, Syrien och diasporan, och han är fortfarande föremål för ny forskning, bland annat vid LSE:s konferens om kurdiska studier 2025.
Simko Shikak-institutet grundades för att denna historia ska studeras utifrån sina primärkällor: familjens fotografier, brev och vittnesmål, tillsammans med historikernas arbete.[12]
Simko Shikak, 1887–1930
- Föds i Övre Chehriq, Salmas, i Shikaks ledande familj.
- Brodern Jafar Agha mördas i Tabriz. Simko blir Shikaks ledare.
- Bygger upp sitt inflytande i Qotur, Maku, Khoy och Salmas.
- Befriar Abdurrezzak Bedirkhan och Seyid Taha från osmanska soldater.
- Hjälper tillsammans med Abdurrezzak Bedirkhan till att öppna en kurdisk skola.
- Ställer sig på osmanernas sida; ryssarna förvisar honom till Tiflis; släpps 1916.
- Mar Shimun XIX Benyamin dödas i Kohneshahr efter samtal med Simko.
- Simko Shikaks uppror inleds.
- Överlever ett bombattentat; brodern Ali Agha dödas. Söker brittiskt stöd för kurdisk självständighet.
- Omar Khan Shikak intar Golmankhaneh och viktiga punkter runt Urmia.
- Intar Mahabad och gör staden till ett av sina maktcentra.
- Besegrar regeringsarmén under Amir Arshad.
- Ger ut tidningen <i>Kurd</i> i Urmia. Chehriq angrips; Simko drar sig tillbaka.
- Hustrun Jawaher dödas och sonen Khosrow tillfångatas i Shemane.
- Sheikh Mahmud Barzanji tar emot honom i Sulaymaniyah.
- Reza Khan benådar honom; han återvänder till Hosneh i Somay.
- Andra upproret; angriper Salmas med omkring 1 500 man; drar sig tillbaka till Irak.
- Bosätter sig i Gever enligt en överenskommelse med Turkiet.
- Dödas i ett bakhåll i Oshnavieh (Shno).
- Veteraner från hans rörelse deltar i Republiken Kurdistan i Mahabad.
Källor och vidare läsning
- "Simko Shikak." <i>Wikipedia</i>, drawing on the scholarship listed on our <a href="research.html">research page</a>. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Simko_Shikak">en.wikipedia.org/wiki/Simko_Shikak</a>
- "Shekak (tribe)." <i>Wikipedia</i>, after Houtsma (ed.), <i>E.J. Brill's First Encyclopaedia of Islam, 1913–1936</i>. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Shekak_(tribe)">en.wikipedia.org/wiki/Shekak_(tribe)</a>
- Martin van Bruinessen, "A Kurdish Warlord on the Turkish-Persian Frontier in the Early Twentieth Century: Isma'il Agha Simko," in T. Atabaki (ed.), <i>Iran and the First World War</i>, I.B. Tauris, 2006, pp. 69–93. <a href="https://www.academia.edu/3555229">Academia.edu</a>
- David Gaunt, <i>Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia during World War I</i>, Gorgias Press, 2006.
- "Simko Shikak; a revolutionary figure" (series), <i>KurdShop</i>, after Mohammad Saleh Qaderi, <i>Amarkhan Shikak: from the Rise of Simko to the Kurdistan Republic</i>, 2021. <a href="https://kurdshop.net/en/history/2627">kurdshop.net/en/history/2627</a>
- "Simko Shikak (Ismail Agha Shikak)." <i>The Diary of Sinior Demirel</i>, with historical notes. <a href="https://demirel.co.il/en/persons/simko-shikak-en/">demirel.co.il</a>
- Kamal Soleimani, "The Kurdish image in statist historiography: the case of Simko," <i>Middle Eastern Studies</i> 53(6), 2017.
- "Simko Shikak revolt (1926)." <i>Wikipedia</i>, after van Bruinessen 2006. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Simko_Shikak_revolt_(1926)">en.wikipedia.org</a>
- Richard Tapper (ed.), <i>The Conflict of Tribe and State in Iran and Afghanistan</i>, Croom Helm, 1983 (Routledge, 2012).
- Mehrdad Kia, <i>The Clash of Empires and the Rise of Kurdish Proto-Nationalism, 1905–1926</i>, Springer, 2023.
- Benjamin Smith, "Land and Rebellion: Kurdish Separatism in Comparative Perspective," working paper, 2009.
- Dr. Keivan Simko, "Ismail Agha Simko (Simko Shikak)" [Persian], <i>Academia.edu</i>. <a href="https://www.academia.edu/107339961">academia.edu/107339961</a>
