Newroz, den nya dagen
Newroz, den 21 mars, är den viktigaste kurdiska högtiden. Kurderna delar det iranska nyåret med perser och många folk från Kaukasus till Centralasien, men berättar sin egen historia om det: smeden Kawa reste sig mot tyrannen Zahhak och tände eldar på bergen för att förkunna friheten. Till Newroz samlas familjer ute i naturen, tänder eldar, dansar och klär sig i sina finaste kläder.[1]
Musik och dengbêj
Kurdisk musik använder ramtrumman def, den långhalsade tembûr, flöjten şimşal och paret dehol och zirne som leder byarnas fester.
Dans och dräkt
Ring- och raddanser, govend på kurmanji och helperkê på sorani, för samman män och kvinnor hand i hand, ledda av en dansare som viftar med en näsduk. Männens traditionella dräkt består av vida byxor, ett skärp och en turban eller filthatt; Shikak-fotona i vårt arkiv visar patronbälten och höga mössor från tidigt 1900-tal. Kvinnornas kläder är färgstarka och flerlagrade, med broderade västar och smycken av mynt.[1]
Poesi och prosa
Den klassiska kurdiska poesin blomstrade från 1500-talet: Melayê Cizîrî och Feqiyê Teyran på kurmanji, och senare Nalî, Salim och Mahwi på sorani. Ahmad Khanis Mem û Zîn (1692) berättar om två åtskilda älskande och har lästs som en uppmaning till kurdisk enhet.[2] Mukriyanregionen kring Mahabad gav den kurdiska litteraturen två av 1900-talets stora poeter, Hejar och Hêmin, som tjänade Republiken Kurdistan 1946.[4]
Tro
De flesta kurder är sunnimuslimer av den shafiitiska skolan, och sufiordnar som naqshbandiyya och qadiriyya har präglat det kurdiska religiösa livet. Det finns också shiamuslimska kurder, särskilt i söder, aleviter, yazidier och anhängare av yarsan (Ahl-e Haqq), liksom små grupper av kurdiska judar och kristna.[5]
Kurder och Iran: gemensamma rötter
Kurdiska tillhör den iranska grenen av de indoeuropeiska språken. Lingvister räknar det till de nordvästiranska språken och noterar många gemensamma drag med persiska till följd av lång kontakt.[3] Kurder och perser delar Newroz-kalendern, hjältarna i Shahnameh och ett gemensamt arv som går tillbaka till den förislamiska iranska världen. En kurdisk version av Shahnameh skrevs på gorani.[1][3]
Under århundraden styrde kurdiska furstar som ardalanerna inom safavid- och qajarstaterna, och kurdiska soldater tjänade iranska dynastier. Samtidigt ledde strävan efter en centralstat på 1900-talet till konflikter, bland dem Simkos uppror och Republiken Kurdistan. Den kurdiska identiteten i Iran har vuxit fram i denna spänning mellan det gemensamma iranska arvet och ett eget kurdiskt språk och en egen kultur.[1][4]
Urmia: en mötesplats för folk
Simkos hembygd kring Urmiasjön har länge varit en av Irans mest mångfaldiga regioner. Kurder, azeriska turkar, assyrier, armenier och, fram till 1900-talet, judar levde sida vid sida i dess städer och byar. Första världskrigets tragedier drabbade alla, och deras gemensamma historia är en del av den berättelse institutet vill förmedla.
Källor och vidare läsning
- Philip G. Kreyenbroek and Stefan Sperl (eds.), <i>The Kurds: A Contemporary Overview</i>, Routledge, 1992.
- Ehmedê Xanî, <i>Mem û Zîn</i> (1692), the classical Kurdish epic in Kurmanji.
- "Kurdish language." <i>Wikipedia</i>, on the classification of Kurdish among the Iranian languages. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Kurdish_language">en.wikipedia.org/wiki/Kurdish_language</a>
- Amir Hassanpour, <i>Nationalism and Language in Kurdistan, 1918–1985</i>, Mellen Research University Press, 1992.
- Martin van Bruinessen, <i>Agha, Shaikh and State</i>, Zed Books, 1992.
